Det har alltid funnits hund i familjen när jag växte upp. Den första var en lapphund som hette Pia. Hon blev tyvärr överkörd av en buss när jag var 5 år och då kom några år utan hund. Jag började lära känna en annan ras, collie, eftersom min äldre kusin hade en stor sobelhane som hette Lasse. Min kusin bodde i Uppsala men jag träffade Lasse på sommar- och jullov hos mina morföräldrar och efter några år utökades hennes familj med en trefärgad tik som hette Ramona. Min kusin tränade lite med Ramona på brukshundklubben och tog en kull på henne. Hon blev nöjd med den och tog en kull med Lasse som pappa. Jag var nu tillräckligt gammal för att ha egen hund och ville ha en sobelhane, men när valparna var födda fanns det tre trefärgade hanar och fem tikar. Jag bestämde mig då för den minste hanen, Corro. Året var 1968 och jag var då 12 år och jag kommer ihåg varje ögonblick av resan för att hämta honom och den första tiden. Jag kallade honom Manolito efter västernhjälten i TV-serien. Hans kullsyster kom till en grannfamilj så henne fick jag också följa hela hennes liv. Eftersom hans uppfödare var engagerad i brukshundklubben uppmuntrade hon mig att gå nybörjarkurs när han var ett år. Valpkurser existerade inte på den tiden. Jag deltog i brukshundklubbens aktiviteter i ungdomsavdelningen i Härnösand och vi hade mycket roligt med våra hundar. Flera av de jag lärde känna då för 30 år sedan är fortfarande aktiva här i Härnösands BK.

Manolito växte upp till en ståtlig hane och ställdes ut första gången som unghund i Örnsköldsvik. Det gick bra och han fick cert. Jag fick blodad tand och åkte till Stora Stockholm. Där fick han en 2:a och jag kom ned på jorden igen. Han hade tappat sin unghundspäls och blivit en gänglig och ostyrig tvååring. Året efter Manolito skaffade min mor en liten lapphundsflicka som med tiden växte upp till en snygg tik. 1969 gick jag även med i Svenska Collieklubben eller Avelsavdelningen för collie som den då hette och var på mitt första årsmöte. Jag åkte också till England med min familj och vi besökte bl.a. kennel Carramar och såg den berömde CH Carramar Blue Tweed.

Efter några år blev det juridikstudier i Uppsala och då kunde jag inte ha hund med mig. Vid åtta års ålder fick vi tyvärr ta bort Manolito på grund av en tumör i magen. När jag skulle börja arbeta efter studierna ville jag gärna ha hund igen. Jag skulle naturligtvis ha en collie och vände mig till Annicka Eriksson på kennel Vickyhills som skulle ha valpar efter sin KORAD Cronys Victoria Gold och KORAD NORDUCH Greilins Black Dreamer. Tyvärr blev det inga valpar och jag fick tips om en kull hos Lolo Hawkins, kennel Seamist. Jag hade tänkt mig en trefärgad hane, men det blev 2 blå hanar som redan var tingade och 3 trf tikar. Jag valde i stället en tik Seamist Skylark, Bonnie, som utvecklades till en mycket trevlig och framgångsrik hund. Även nu fick jag möjlighet att följa ett syskon, då Bonnies bror Bobby kom till Anita Braxenholm i Timrå.

Med Bonnie började det verkliga engagemanget i ”hunderiet”. Jag tävlade med henne i lydnad och gick kurser på Hundskolan, bl.a. en kurs i sök och blev väldigt intresserad av denna gren. I samma veva startades en kurs för räddningshundar och vi hoppade på den. Bonnie godkändes och blev den andra collien som fick tjänstecert som räddningshund. På samma prov blev också det första korthåret Stardogs Rudy godkänd. Jag utbildade mig själv till räddningshundsinstruktör, men efter att ha hållit ett par kurser på vardera ca ett år tog jag en paus från kursandet.

Egentligen har aldrig tävlandet legat riktigt för mig. Jag är ingen tävlingsmänniska utan tycker det är roligast att vara ute i skog och mark och träna med mina hundar. Ren lydnadsträning tycker jag är tråkig – om hunden sitter några decimeter för långt åt ena eller andra hållet eller lite snett – tycker jag inte gör något. Huvudsaken är att hunden sätter sig eller kommer på inkallning. Därför tycker jag det är roligare att hålla på med tjänstehundsträning eller annat mera verklighetsanpassat arbete och se att hundarna får hålla på med det de tycker om.

Jag ville gärna ha en hund till och vände mig till Lolo när hon skulle ha en kull efter SUCH Korad Seamist The Superman. Det blev en härlig blå hanvalp som hette Seamist Silver Shadow ”Royce”. Han hade det vackraste huvud och uttryck jag sett på en blue merle (bruna ögon) och fick också mycket beröm för detta på utställningar. En egenhet var att hans ena öronspets var vit och ofta på utställning brukade folk uppmärksamma mig på att han höll på att tappa ”kladdet” i örat. Det var då ganska roligt att kunna säga att det var naturligt ”kladd”.

Mer och mer hade jag börjat tänka på att skaffa en sobelhane, en sån som Lasse från min barndom. Jag hade alltid beundrat INT & NUCH Seamist Summer Storm, ”James” och när Lolo berättade att hon hade en kull efter honom och att där fanns en sobelhane som påminde om sin far, slog jag till. Seamist Storm For Gold ”Jamie” kom in i mitt liv. Detta har jag aldrig ångrat för nu fick jag en hund som hade allt. Fysiskt och psykiskt sund med den rätta ”collielooken”, Intelligensen lyste ur ögonen och en arbetskapacitet som gick utöver det mesta. Det var bara det att jag hade svårt att göra honom rättvisa. När jag efter några år fick någotsånär ledarskap över honom kunde jag på grund av mitt arbete inte tävla så mycket med honom.

Jag har alltid varit intresserad av avel och nu övertygats om att Bonnie var tillräckligt bra för att bli mamma och försökte para henne. Men det blev inga valpar och hon började bli för gammal för en första kull så de uppfödarplanerna gick om intet. Jag hade i alla fall skaffat mig ett kennelnamn ”Lawless” (laglös). Lite ironi med tanke på mitt arbete som jurist. Det vore också roligt att få göra allitterationer på bokstaven L. Eftersom jag själv inte hade någon lämplig tik kom jag att prata med Gun Andersson på kennel Byrilstorp om att få låna hennes Camilla, en tik som hade den bästa härstamning och som även själv var en härlig hund. Hon hade de gamla svenska linjerna bakom sig. Det skulle bli hennes sista kull och hon hade tidigare lämnat mycket bra valpar. Pappan till kullen skulle naturligtvis vara min Jamie. 1990 föddes så min första kull, en hane och två tikar.

Meningen var att fortsätta uppfödningsverksamheten men mitt arbete kom emellan. Jag hade arbetat på olika domstolar och i domarkarriären ingick att tjänstgöra viss tid vid Regeringsrätten i Stockholm. Jag flyttade så till Stockholm och det gick inte så bra att kombinera detta med valpkullar, särskilt som många utlandsresor kom att ingå i arbetet. Jag kom därefter också att arbeta vid Europadomstolen i Frankrike och hade än mindre möjlighet att hålla på med mina hundar.

När jag kom hem från Frankrike var hundarna gamla och jag bestämde mig för att köpa in en ny tik för att eventuellt ha till avel. Det blev Springmist’s Aida ”Nicki” som har infriat förväntningarna. Hon är glad och livlig och tycker allt är roligt här i världen. Man får också leta efter en snällare hund. Hon är en mycket duktig spårhund och när jag började fundera på vad jag skulle utbilda henne till ville jag gärna prova på bevakningshundsträning, då jag inte hållit på med detta förut. Det gick bra och hon är nu tjänstehund i hemvärnet.

År 2000 hade jag också min andra och tredje kull som Ni kan läsa mer om under rubriken
”Min uppfödning”.